Bakis? Nja, inte direkt. Bara en tom känsla i magen och i huvudet.
Jag har kommit fram till att Stockholm definitivt lider av New York-komplex. Varendaste en vill jobba inom PR och media och svänga sig med kontinentala uttryck, ni vet vara så där härligt urbana och kosmopolitiska. Göteborg är la härligt, men tyvärr för mycket åt andra hållet.
Det jag upplevede igår är bevis som skulle kunna få den mest jäviga domstol att döma staden skyldig. Jag gjorde en ordentlig barrunda. Först Viktoria i vasa, sen en sväng in på Valand, sedan en vända till Park Lane och slutstationen blev Trädgårn. Som Alex Schulman har påpekat visa sin blogg: "när man åker till Göteborg får man skruva bak klockan - ett år!" kan inte bli mer sant när man kommer in där. Här dansar vissa tom. någon form av technodans till den vedervärdiga trance-musiken som Dj´n envisades med att på ett totalt obegåvat sätt försöka mixa (missförstå mig inte, jag älskar elektronisk musik; elektro-pop, house mm. men trance blir bara för mycket.). Och som grädde på "gött mos" bevittnade jag folk som hade gått ut på nattklubbssväng med arbetskängor stora som elefantfötter. Och för att bära upp sina illasittande och ack så fula byxor hade dem sådana där blåa rem-skärp med texten "snickers" på. Jag grät lite, svor ett tag, gick och spydde och innan kvällen var slut hade jag lyckats kalla några tjejer för slampor, uttrycka mitt förakt gentemot övriga gäster och deras tatueringar, kallat en tjej för anorektisk streckgubbe samt dissat två stora tjejer för att dem såg ut som uppblåsta gogo-dansare. Så jag insåg att det var dags för att ta mig själv bort från detta limbo.
Letade som en galning efter en taxi men varenda jävel vägrade att ta kort, och dem få som faktiskt tog kort var helt hutlöst dyra. Att jag sedan har ett knepigt och oförklarligt men ack så oundvikligt problem med taxichaufförer gör inte saken lättare. Jag kan liksom inte tala sanning för dem och jag är så besvärlig att jag många gånger har kastats ur taxibilar mitt på motorvägen. Jag gör långa utdragna - till viss del - lögner om mitt liv och min förmögenhet, mina erövringar, allt bara för att lyfta fram mig själv som så mycket bättre. Ibland älskar dem mig och lyssnar imponerat, andra gånger går allt bara åt helvete, en gång så till den grad att jag hamnade i slagsmål med chauffören (ni skall få ta del av mer om detta vid ett annat tillfälle).
Under den här taxinresan, som jag slutligen lyckades få till, kom jag och taxichauffören på något vis in på vad jag jobbade med, jag berättade att jag driver ett städföretag. Han bad mig om jobb.
Han ville alltså att jag skulle anställa honom. Han frågade om jag kunde ge honom jobb. På härligt kontinentalt vis svarade jag: No Can´t do.
Jag har kommit fram till att Stockholm definitivt lider av New York-komplex. Varendaste en vill jobba inom PR och media och svänga sig med kontinentala uttryck, ni vet vara så där härligt urbana och kosmopolitiska. Göteborg är la härligt, men tyvärr för mycket åt andra hållet.
Det jag upplevede igår är bevis som skulle kunna få den mest jäviga domstol att döma staden skyldig. Jag gjorde en ordentlig barrunda. Först Viktoria i vasa, sen en sväng in på Valand, sedan en vända till Park Lane och slutstationen blev Trädgårn. Som Alex Schulman har påpekat visa sin blogg: "när man åker till Göteborg får man skruva bak klockan - ett år!" kan inte bli mer sant när man kommer in där. Här dansar vissa tom. någon form av technodans till den vedervärdiga trance-musiken som Dj´n envisades med att på ett totalt obegåvat sätt försöka mixa (missförstå mig inte, jag älskar elektronisk musik; elektro-pop, house mm. men trance blir bara för mycket.). Och som grädde på "gött mos" bevittnade jag folk som hade gått ut på nattklubbssväng med arbetskängor stora som elefantfötter. Och för att bära upp sina illasittande och ack så fula byxor hade dem sådana där blåa rem-skärp med texten "snickers" på. Jag grät lite, svor ett tag, gick och spydde och innan kvällen var slut hade jag lyckats kalla några tjejer för slampor, uttrycka mitt förakt gentemot övriga gäster och deras tatueringar, kallat en tjej för anorektisk streckgubbe samt dissat två stora tjejer för att dem såg ut som uppblåsta gogo-dansare. Så jag insåg att det var dags för att ta mig själv bort från detta limbo.
Letade som en galning efter en taxi men varenda jävel vägrade att ta kort, och dem få som faktiskt tog kort var helt hutlöst dyra. Att jag sedan har ett knepigt och oförklarligt men ack så oundvikligt problem med taxichaufförer gör inte saken lättare. Jag kan liksom inte tala sanning för dem och jag är så besvärlig att jag många gånger har kastats ur taxibilar mitt på motorvägen. Jag gör långa utdragna - till viss del - lögner om mitt liv och min förmögenhet, mina erövringar, allt bara för att lyfta fram mig själv som så mycket bättre. Ibland älskar dem mig och lyssnar imponerat, andra gånger går allt bara åt helvete, en gång så till den grad att jag hamnade i slagsmål med chauffören (ni skall få ta del av mer om detta vid ett annat tillfälle).
Under den här taxinresan, som jag slutligen lyckades få till, kom jag och taxichauffören på något vis in på vad jag jobbade med, jag berättade att jag driver ett städföretag. Han bad mig om jobb.
Han ville alltså att jag skulle anställa honom. Han frågade om jag kunde ge honom jobb. På härligt kontinentalt vis svarade jag: No Can´t do.
